Jag tror inte att jag är ensam om att längta efter gemenskap, särskilt i religiös mening. Tänk om kyrkorummet var sprängdfylld med människor som sjöng i harmoni och som var fina och omtänksamma mot varandra, och där jag blev sedd som den jag är och var trygg att vara mig själv.

Den längtan är bedräglig. För det jag lockas av är en gemenskap som inte kostar på, där jag passar in precis. En gemenskap på mina villkor.

Och alla gemenskaper skaver. Det kostar på att leva i gemenskap med andra. Och kanske är det genom att inse det som jag kan se alla de gemenskaper som jag är en del av. Utmaningen är då att faktiskt leva i de gemenskaperna…

Dessa – ännu ej färdigtänkta tankar – associerade jag till när jag läste Mattias Hagbergs artikel ”Kulturkrig med nya stridslinjer” i GP idag. Vi har det offentliga samtal vi har. Det bästa sättet att bidra i och till det är att delta. Är att tala ”om” det istället för delta i det att längta efter det perfekta samhället? Lika illusoriskt som den perfekta gemenskapen.

 

Sara Blom

Tankesmedjan Areopagen