I GP har Mattias Hagberg och Stefan Edman diskuterat nihilismen. Är tillvaron utan mening? (Diskussionen hittar du här).

En fråga har gällt om det finns något som tyder på att tillvaron har en mening och ett mål. Och om vi inte finner några sådana tecken, ska vi då dra slutsatsen att tillvaron är meningslös?

Själv kan jag se saker som talar för nihilismen. Djuren är t ex på det hela taget elaka och egoistiska; de börjar obekymrat gnaga på byten som fortfarande lever, de jagar skoningslöst bort konkurrenter, de ger sig på små och svaga individer etc. Sådan ser verkligheten ut. Vem kan finna en inneboende mening i detta?

Samtidigt talar detta mot nihilismen i betydelsen ”världens inneboende likgiltighet och brist på mening” (Mattias Hagberg här). Min beskrivning av djuren är inte likgiltig, tvärtom implicerar den en värdering. T ex att man inte ska ge sig på små och svaga.

Varifrån kommer en sådan värdering, om inte från tillvaron själv?

Man kanske kan förklara mänsklig empati utifrån evolutionen; människor som hjälper varandra har haft en överlevnadsfördel och har därför kommit att just överleva. Icke desto mindre finns empatin där. Inneboende i tillvaron. I djupet av våra hjärtan vill vi varandra väl.

Mot det sistnämnda kan man givetvis invända att människor ibland vill varandra illa. Men det påverkar inte resonemanget; det är bara för att vi kan leva oss in i den utsattes situation som vi kan förstå att någon lider. Den mänskliga empatin är ett faktum. Den är inte fulländad hos någon av oss, men det är bara hos psykopaten som den möjligen saknas helt.

Jag menar inte att man på något objektivt sätt kan bevisa att livets mening har att göra med empati och omsorg om medmänniskan. Jag menar bara att människan tenderar att ha svårt att förhålla sig likgiltig till ondska och lidande. Det finns i så fall något hos oss människor som gör att vi inte är nihilister. Vi vet skillnaden mellan gott och ont. Och vi tror att det finns en mening med att trösta den som gråter.

Olof Bäckersten, Tankesmedjan Areopagen