Läser idag Ove Sernhede som skriver i Göteborgs-Posten om de ökade klyftorna i Göteborg, och om ”bussresor genom klassamhället Göteborg”. Han beskriver Göteborg som ”en stad av vinnare och förlorare”. Samtidigt som den medeldisponibla inkomsten i Hammarkullen ökat med 6% mellan 1990 och 2006, har den i Hovås ökat med 168%. Och en man i Hjällbo lever statistiskt nio år kortare än en man från de västra villaförorterna. Något är inte som det ska.

För några år sedan var jag med i en samtalsgrupp som ville samtala teologiskt. Och ett tema var segregation. En i gruppen sa ungefär, det är inte ”förorterna”, som Hammarkullen och Hjällbo, som är segregerade, där finns en heterogen befolkning. Det är andra delar, där befolkningen är mer homogen som är de segregerade. Efter den kommentaren tittade jag med nya ögon på dem som åkte på samma buss in till stan som jag. Och de gav intryck av att på många sätt vara lika, mig och varandra. En akademisk medelklass med blont eller mellanblont hår.

Nu har jag flyttat, och uppskattar att på mina spårvagnar, finns många hårfärger, många språk, många åldrar, kostymer och snickarbyxor, hotpants och huvuddukar, barnvagnar och rullatorer. Jag trivs med mer mångfald. Sernhede skriver om ”blandat boende”, och jag anar att mångfalden i min stadsdel till stor eller viss del beror på att här finns det radhus, villor, nybyggda bostadsrätter och hyreslägenheter i olika standard (i alla fall av utsidan att döma). Och jag undrar om jag inte bor i Göteborgs mest heterogena, minst segregerade stadsdel, och är glad för det.

Sen tänker jag att många av stadens bekymmer skulle lösas om vi pratade med varandra på spårvagnen. Men det får bli ett annat blogginlägg.

Sara Blom, Tankesmedjan Areopagen