Riksdagen öppnades idag. Till det hörde tydligen en traditionsenlig gudstjänst med predikan av en pingstpastor. Humanisterna protesterade försiktigt genom att ordna en alternativ högtid med astrofysik på programmet. (Dagen har en trevlig artikel om saken här, Humanisternas syn på saken hittar man här och här).

Undra vilken av dessa jag själv skulle ha valt, om jag vore riksdagsledamot?

Å ena sidan gillar jag att man markerar att riksdagens arbete har teologisk relevans. Just i sin sekulära skepnad och sin ambition att företräda alla medborgare kan riksdagen ses som ett tecken på att hela världen, just i sin världslighet, är föremål för Guds omsorg.

Å andra sidan kan detta att man blandar in en gudstjänst vara teologiskt kontraproduktivt. Det kan framstå som om det vanliga världsliga riksdagsarbetet inte vore gott nog; det krävs att ledamöterna masar sig till explicit kyrkligt territorium för att deras arbete ska kunna erkännas som kristligt. Som om en riksdagsledamots vanliga mänskliga omsorg om sina medmänniskor kunde eller borde vara något mer än just vanlig mänsklig omsorg, ur ett kristet perspektiv.

Inom parentes: Någon kanske tycker att jag idealiserar riksdagen, men jag tänker att man åtminstone vid riksdagens högtidliga öppnande måste utgå från att ledamöterna styrs av nobla motiv. Och att man åtminstone då måste föreställa sig att de beslut riksdagen fattar är till medborgarnas gagn. Annars borde ju det högtidliga öppnandet ställas in. (Obs jag skriver detta mitt i natten och är bara halvt allvarlig).

Så vad är slutsatsen? Om jag vore riksdagsledamot hade jag nog varit tveksam till gudstjänsten. Det kan vara fint med traditioner, men kanske är det dags att inse att kyrkans äktenskap med staten är över.

Olof Bäckersten, Tankesmedjan Areopagen