Detta föredrag höll Petter Ölmunger i samband med Tankesmedjan Areopagens arbetsdag den 18/9 2012. Här får fler möjlighet att ta del av hans tankar.

Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare (καλοὶ οἰκονόμοι) av Guds nåd i dess många former. 1 Pet 4:10

Som kristna är vi tillsammans med alla människor skapade och kallade till att vara goda förvaltare, eller goda ”ekonomer” som det heter på grekiska. Första ledet i begreppet eko-nom, grekiskans oikos, betyder hus eller hem. Att vara förvaltare eller ekonom är att ansvara för hushållningen av de resurser och gåvor som man fått att förfoga över. ”Huset” kan förstås referera till många olika enheter. Vi kan t.ex. prata om privatekonomi, familjens ekonomi, stadsekonomi, och – ofta mest centralt – nationalekonomi. Men den mest basala och omfattande ekonomiska sektorn borde utifrån ett teologiskt perspektiv vara hela det mänskliga samhället och jorden som hela mänsklighetens hem och hus. Våra stora globala ekonomiska utmaningar: finanskris och miljöförstörelse, visar på det akuta behovet av att vi utvecklar vår globalekonomiska kompetens.

En global ekonomi utesluter inte de andra ekonomiska enheterna, de mer lokala hushållen. Tvärtom: det globala inhyser det lokala precis som det lokala bor i det globala. De är sammanlänkade likt huset och dess rum. Därför måste all ekonomi samtidigt vara både lokal och global. För inget hus finns utan sina rum och inget rum finns som är helt isolerat från sitt hus.

Jorden är vårt hem och hus. Det påminner oss om att ”huset” eller ”oikos” i begreppet ekonomi är samma hem som i ”eko-logi”. Ekonomi och ekologi är två aspekter av samma förvaltarskap. Om ekonomi är hushållning så är ekologi hemkunskap. Ekonomi är ekologi i praktiken. Ekologi är basen och gränserna för ekonomin. En ekonomi som inte är ekologisk kan därför inte heller vara ekonomisk.

Så hur ska vi då på bästa sätt sköta om vårt gemensamma hem och de gåvor och resurser som jorden och det mänskliga samhället har fått att förvalta? Låt oss utgå ifrån att demokrati är det bästa styressättet, det tycks finnas grund för det både utifrån rationella överväganden och empiriska och historiska studier. Hur kan vi i så fall förstå begreppet demokrati på ett bra sätt?

Begreppet demokrati består som bekant av två huvudsakliga koncept: demos och kratein, folk och styre.

Demokratins ”demos” bör i analogi med ekonomins ”oikos” utifrån ett teologiskt perspektiv omfatta hela mänskligheten, Guds mänsklighet: den mänsklighet som Gud har skapat och den mänsklighet som Gud genom försoningen i Jesus Kristus har återkallat till sig och till förnyad solidaritet och gemenskap. Låt oss gå ett steg till och deklarera att denna mänsklighet är inte bara summan av alla människor, utan också i lika hög grad varje enskild människa. Det finns utifrån ett kristet perspektiv ingen anledning att spela ut kollektivet mot individen eller tvärtom. Mänskligheten är både kropp och lem.

Precis som i fallet oikos så kan man med demos förstås relatera till många olika ”folk”: svenskar, amerikaner, afrikaner, kurder, kineser och västgötar t.ex. Eller varför inte muslimer, judar och kristna? Att vi är en enda mänsklighet utesluter inte att vi också kan vara norrmän, europeer och kristna, för att anspela på den galne massmördaren och terroristen Breiviks manifest. Men den svåra balansen för oss alla är att betona de olika folkens rättmätiga rättigheter utan att det sker på bekostnad av andra folk. Därför får vi som kristna inte medverka till en mytologiserad och vidskeplig människosyn och världsbild där folk ställs mot folk. I den mån vi är olika folk så är vi det inte mot, utan för varandra.

När Paulus talar på areopagen, Apg 17:26:

Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo.

Då ligger inte betoningen på att det finns olika folk – det är det självklara då som nu – utan på att alla folk är skapade av en enda människa, och av den Gud som har skapat hela världen. Därför är hela jorden full av hans härlighet och inga atenska eller andra nationalgudar kan begränsa Guds allsmäktiga anspråk på hela mänskligheten. Det är det budskapet som ger Paulus kraft att resa över stora delar av den då kända världen.

Men är inte kyrkan Guds alldeles speciella folk ändå? Jo, ”Genom alla tider samlar du åt dig ett folk”, ber vi i en av Svenska kyrkans nattvardsböner. Och detta folk det är vi som Gud redan ”före världens skapelse har utvalt i” (Ef 1:4) Jesus Kristus. Men om vi är detta folk, så är vi det just precis inte mot utan för, ja i solidaritet med, de gudlösa. För vi vet att det som gällde oss: nämligen att det var medan vi ännu var gudlösa som Kristus dog för oss (Rom 5:5), det gäller i lika hög grad dem. Utifrån deras perspektiv (som de har rätt till) så är de kanske utan Gud. Men utifrån Guds perspektiv så är inte Gud utan dem. Det finns möjligen en människans gudlöshet, men det finns ingen Guds mänskolöshet, som teologen Karl Barth skulle ha sagt. Gud älskar inte kyrkan mer än världen. Kyrkans unika roll gentemot omvärlden är att veta om och medvetet leva i Guds kärlek. Den fördel vi har av att i denna mening vara Guds älskade, är inte ett privilegium att vaka över utan en gåva att dela med sig av.

Därför bör vi säga (inte som ett slagord i plakatdebatten, utan som ett ledord i vår människosyn): Mänskligheten – ett Guds folk! Och med detta bör vi i grund och botten mena: Alla människor tillsammans och varje människa var för sig.

Demokratins ”kratein” finns det också stor anledning att problematisera. Det mänskliga styret har ofta inneburit en rovdrift både på människor, djur och på jordens resurser. Samtidigt är det svårt att förneka att just precis människan är den varelse som är satt till att härska i skapelsen. Jag tror inte det går att komma runt, vare sig man försöker på bibliska grunder eller på andra sätt. Lägg jorden under er, och härska över jordens djur, säger redan Bibelns första kapitel. Att förneka, förtränga eller försöka fly undan sin makt som människa är oansvarigt. Människan har den position hon har, på gott och ont.

Men Jesus Kristus kan visa oss hur människan ska regera. Jesus är Kristus, alltså kung. Men han är inte som denna världens härskare i allmänhet är. Han är inte den ena gruppens högste representant mot de andra grupperna. Han är inte heller en diktator som slår ner på och förtrycker det egna folket. Jesus är kärlekens kung, han är Guds smorde, Guds eget liv som Gud gav (inte mot utan för!) hela mänskligheten och, ja, hela världen, hela skapelsen. Hur regerar kärleken? Genom att tjäna! Så om vi låter kärleken vara den kraft och anda som inspirerar oss också i vår politiska uppgift: då förnekar vi inte att vi som mänsklighet, kollektivt och individuellt, har fått i uppgift att styra på jorden. Men vi styr genom att tjäna och vårt styrande är vare sig mer eller mindre än just precis en ”tjänst”: vi styr för våra medmänniskor och för kommande generationer, men också för ett rikt och hållbart liv på jorden. Vad kan vara större än att i denna mening få vara en ”minister”?

Demokrati är alltså folkets och mänsklighetens styre och tjänst. Det är styre av folket: genom kompromisser och representation beslutar vi om gemensamma ordningar för vårt gemensamma hem. Och samtidigt är det styre för folket: det är en tjänst som söker det bästa för hela mänskligheten och för varje enskild människa och som på så vis försöker bygga ett fredligt, rättvist och hållbart samhälle.

Så är vi goda ekonomer av Guds nåd!

Petter Ölmunger, präst i Svenska kyrkan