Har haft en dag med huvudvärk och hamnade i soffan. När jag zappar bort nyheten om attentatet mot amerikanska ambassaden i Libyen, som tydligen orsakats av en film på Youtube där Muhammed framställs i ofördelaktig dager, hamnar jag som av en händelse i ett program där Lill-Babs med flera diskuterar censur av musik (http://urplay.se/167294). De flesta exemplen var amerikanska och handlade huvudsakligen om droger, svordomar och sex. Det fanns också något politiskt exempel, som amerikanska radiostationers bojkott av Dixie Chicks efter deras kritik mot Bush. Från svenskt håll fick jag veta att Sveriges radio nyligen vägrat spela homofobisk reggae-musik.

Hur ska man som kristen se på detta? Utan att för den sakens skull förespråka attentat mot ambassader kan nog många känna en viss sympati med idén att det heliga bör hållas heligt. Och tycka att ett uppväxande släkte bör skyddas t ex från drogromantisk propaganda. Få torde anse att Sveriges radio bör göra sig till megafon för dem som uppmanar till hatbrott mot homosexuella.

Samtidigt har den kristna traditionen en mästare som avrättades med hänvisning till en hädelseparagraf (Joh 19:7, jfr Joh 10:33). Hade ”judarna”, för att använda Johannesevangeliets terminologi, rätt att tysta den de var oeniga med? Om inte de sakliga argumenten övertygar finns det anledning att överväga om argumenten verkligen håller innan man tar till våldsmedel. Hur ska vi kunna få svar på Pilatus fråga ”vad är sanning?” (Joh 18:38) om vi föredrar att korsfästa våra meningsmotståndare framför att höra vad de faktiskt har att säga?

I den kristna traditionen spelar martyrerna en hjälteroll. Jag uppfattar det som ett argument för att yttrande- och åsiktsfrihet bör vara centrala kristna värderingar. Inte bara för kristna: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” Just detta att skapa martyrer kan dessutom vara kontraproduktivt, vilket den kristna kyrkan är ett levande bevis på.

En yttrandefrihet värd namnet kan givetvis inte gälla bara dem som framför åsikter jag delar. Den måste också gälla dem som hädar det jag håller heligt.

Musiker som uppmanar till hatbrott mot homosexuella, är de också människor? I så fall borde jag i konsekvensens namn anse att också de ska ha yttrandefrihet. Och det tycker jag nog. Det faktum att ingen radiostation i världen har någon skyldighet att spela deras musik är en helt annan sak.

Apropå det sistnämnda, hur politiskt inkorrekt det än må vara så utsätts homosexuella fortfarande för hatbrott (brottsförebyggande rådets statistik: http://www.bra.se/bra/brott–statistik/hatbrott.html). Här finns anledning också för kristna att använda sin yttrandefrihet till något konstruktivt.

Olof Bäckersten, Tankesmedjan Areopagen