”Vem behöver teologin?” var temat för biskopens teologdag i Göteborg den 3:e september 2012. En frågeställning som uttrycktes på många olika sätt under dagen men alltid med samma grund i frågan om teologins användbarhet, mening och mål. Och just frågan, ”Vad skall vi ha teologin till?” var frågan som dröjde sig kvar, likt ett regntungt moln,  över Hagaplan efter den avslutande mässan kyrkan när jag småsprang till vagnen. Väl på vagnen hade jag redan lämnat molnet bakom mig och det återkom inte förrän nu, en vecka senare, då jag skriver dessa funderingar.

Så vad skall vi då ha teologin till? Vi som samlades i Smyrnakyrkan fick många olika svar under dagen. ”Teologi som bildning” förespråkade TD Jayne Svenungsson; teologi  som en akademisk kritisk disciplin vilken ger oss som samhälle och individ större förståelse för vår egen historia och vårt kulturella arv. ”Teologi som språk”, eller som språkbrygga mellan det religiösa språket och det vardagliga språket förespråkade TD Ullaliina Lehtinen, eller som hon själv uttryckte det teologin som ett medel ”att öka moderna människors bristande ’religiösa läskunnighet’”. Ett svar som liknade det som biskop Per gav i sitt anförande där han menade att ”teologin blir användbar först när den förs in i samtalet”. Det är först när vi också kan förmedla teologins betydelse i människors liv som teologin blir riktigt användbar. Det sista är dock inte menat som en polemik mot ett alltför akademiskt språk eller kritiskt ifrågasättande, utan snarare som en balans mellan de två. Teologin är viktig, det är en profession som behövs i kyrkan men teologins slutsatser behöver förmedlas på ett begripligt sätt. Och det är väl här som utmaningen ligger idag i vår kyrka.

Vad skall vi inte ha teologin till?
Jag skulle dock vilja angripa problemet från ett annat, kanske mer grundläggande, håll och ställa mig frågan ”Vad skall vi inte ha teologin till?” Och här finner jag ett bra svar i Ingmar Bergmans film ”Nattvardsgästerna” där prästen Tomas bekänner sin (o)tro och sin gudsbild för fiskaren Jonas Persson som uppsökt honom för själavårdande samtal:

Tomas: Jag och min Gud levde i en värld, en särskilt ordnad värld där allting stämde. (Han gömmer ansiktet i händerna.) Du måste förstå. Jag är ingen bra präst. Jag har trott på en orimlig, alldeles privat, faderlig Gud som visserligen älskade människorna men mig mest av alla. Förstår Jonas mitt fruktansvärda misstag? Förstår du vilken dålig präst det måste bli av en sådan instängd och bortskämd ängslig stackare? Kan du föreställa dig mina böner till en eko-gud som har välvilliga svar, betryggande välsignelser? Var gång jag konfronterade Gud med den verklighet jag såg blev han ful, vederstygglig, en spindel-gud, monstrum. Det var ju därför jag skyddade honom för liv och ljus. Jag tryckte honom intill mig i mörkret och ensamheten. Den ende som fick se min gud var min hustru. Hon understödde mig, uppmuntrade mig, hjälpte mig, tätade luckorna.

Här påvisar Tomas icke-teologins grundbult, nämligen skapandet av spegelguden. Skapandet av en gud som ”stämmer”, en gud som ständigt bekräftar Tomas erfarenheter och tankar. En Gud som man inte behöver ifrågasätta eller konfrontera. Det blir ju då lätt som i det gamla skämtet: ”Min morbror tycker inte om fisk så han har korv i sitt akvarium istället.” Teologin används i Tomas fall till att byta ut fisken mot korv, så att man kan fortsätta leva sitt liv efter sina egna principer, men ändå ha akvariet kvar.

Det som är teologins uppgift är ju att ifrågasätta akvariet, inte bekräfta innehållet. Att utmana de förutfattade meningarna. Teologins uppgift är att spräcka akvariet – spegelguden – och låta vattnet rinna ut över golvet.

Denna grundläggande uppgift betonade även biskop Per då han talade om begränsningens ödmjukhet: ”En grundläggande begränsning när vi som teologer brottas med teologi är att vi är människor samtidigt som teologins centrala fokus är den totalt annorlunda, Gud.”Vi som teologer måste ständigt vara kritiska mot våra egna slutsatser, eftersom de i slutändan aldrig kan säga något vi vet är helt sant om Gud. Eller som Gustaf Wingren uttryckte det i en predikan över fariséen och publikanen där ju publikanen ”lät Gud vara Gud” och inte dömde andra efter sitt eget huvuds måttstock.

Och det är denna dubbla rörelse, om man kan uttrycka det så, att låta Gud vara Gud, den helt annorlunda, och samtidigt lyckas förmedla något om Gud till människor idag, som är teologins svåraste och allra finaste uppgift. För hur förmedlar man något som man inte kan beskriva?

Liturgi som förmedlare av det obeskrivbara?
Kanske är det där teologins språk egentligen tar slut och liturgins språk tar sin början? I förmedlandet av det obegripliga, det oförmedelbara? För det just det som är liturgins styrka, dess oförmåga att ge svar, men dess förmåga att vara ett svar. Ullaliina Lehtinen pratade om Paul Tillichs begrepp ”emottagandet”, vilket är ett av de två ben som Tillich menar att ”Kristushändelsen” står på. Kristushändelsen beskrivs som ett faktum (en sanning om man så vill) och faktumets mottagande (som innefattar både predikan/samtal och lyssnande). Här knyter vi återigen an till biskopens ord om teologin som användbar först i samtalet, när den lyckas förmedla något om den kristna historiens händelser som får betydelse.  Men det som är grunden, det som föregår samtalet, reflexionen och den kritiska analysen är just händelsen. Faktumet. Sanningen.

Ett sätt att närma sig dessa två, faktumet och mottagandet, och lyckas förena de i en gemensam sfär är just genom liturgin, genom att låta händelsen ta plats och förvandlas till en sanning. Genom att i dopet låta Kristushändelsen ta plats i våra liv, genom att i nattvarden få dela det outgrundliga, genom att i välsignelsen få ta del av Guds nåd och se där få se hans ansikte.

Ludvig Lindelöf, präst i Svenska kyrkan

http://silentiumdei.blogspot.se/