I utredningen ”Närhet och samverkan” föreslås att det i Svenska kyrkan bara ska finnas församlingar och pastorat, inga kyrkliga samfälligheter. Skälet till detta är att kyrkliga samfälligheter saknar pastoral ledning, därför ska dessa (OM utredningen går igenom!) ombildas till pastorat. Och vips, tycks utredarna tro, har man löst frågan om pastoral ledning.

När vi ser hur stora dessa pastorat skulle bli – i många av de större städerna med långt över 100000 invånare och  i Göteborg med ännu många fler – så måste vi ställa frågan: vad blir då en kyrkoherde? Och vad menas med pastoral ledning?

I den svenska kyrkohandboken II, antagen av 1987 års kyrkomöte står det en del om kyrkoherdens ansvar och uppgifter i ordningen för Mottagande av kyrkoherde. Här nedan har vi i den texten strukit över de partier som skulle behöva utgå, om de föreslagna storpastoraten införs:

En kyrkoherde skall, som varje präst, förkunna Guds ord, förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten, undervisa och utöva själavård. (Kyrkoherden har därtill ett särskilt ansvar för pastoratet.)

Kyrkoherdens uppgift är att vara församlingens/församlingarnas andliga ledare och tillsammans med övriga präster och de förtroendevalda tillse att allt sker med god ordning och efter Guds vilja.

Kyrkoherden skall planera och samråda, uppmuntra och inspriera medarbetarna fördela uppgifterna i församlingen och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren.

De överstrukna styckena skulle kyrkoherden förhoppningsvis delegera till andra arbetsledande präster, därmed  i viss mån utöva dem inom ramen för arbetsledaruppgiften. Men pastoral ledning är så vitt vi förstår något mer och vidare än arbetsledning – det handlar om att leda en församling eller ett pastorat – som ju består framför allt av de människor som INTE är anställda. Därför blir konsekvensen av ”Närhet och samverkan”, inte minst i medelstora och större städer en MYCKET STOR förändring av  kyrkans  lokala ledarroll. Den kommer att betyda att kyrkan får ett annat ledarskap, att många av oss nuvarande kyrkoherdar söker sig till andra uppgifter, och att kyrkans roll som administrativ förvaltningsorganisation förstärks. Detta borde åtminstone beaktas, och någon slags reflektion över vad som egentligen menas med pastoral ledning  borde göras innan de föreslagna jättepastoraten genomförs. Samtidigt bör ju  kyrkomötet anta en ny ordning för mottagande av kyrkoherde, eftersom den gamla helt kommer att sakna relevans.

Maria Ottensten, kyrkoherde i Örgryte församling

Karin Coxner Ringlander, kyrkoherde i Härlanda församling

Susanne Rappman, kyrkoherde i Värö-Stråvalla församlingar

Annika Hansson, kyrkoherde i Längbro församling