Kathleen Norris berättar i boken The Cloister Walk om när hon lagar omelett till en munk och frågar honom hur han vill ha sina ägg:

[I] find him looking dazed but pleased, as if I had just suggested that we run off to Paris for the weekend. ”You know”, I said, puzzled by his silence, ”runny or well-done?” And then it hit me: he´s a monk, which means that no one ever asks him how he likes his eggs. For most of his adult life he has dined communally, eating whatever is put before him.

För oss som inte lever i ett kloster eller en kommunitet kan gästfrihet vara ett sätt att träna sig i att leva tillsammans med andra än våra närmaste. När man är gäst hos någon är omständigheterna inte precis som hemma, och vi har inte valt dem själva. Kanske blir vi frågade hur vi vill ha äggen, men det är inte säkert att det finns fil. Toapappret kanske är för grovt eller för mjukt, sängen mjukare än hemma, kudden högre (eller lägre), och ljudet från gatan annorlunda. Jag bestämmer inte menyn, inte TV-kanalutbudet, eller om uteplatsen har skugga eller sol. Sådant som de flesta av oss till vardags bestämmer själva, eller tillsammans med några få närmaste.

Gästfrihet framhålls i den kristna traditionen (t.ex Hebr 13:2). Men också detta att vara gäst är något gott. Det övar oss i ödmjukhet och i insikten att världen inte kretsar runt mig, att inte allt är till för att ge mig precis det jag önskar för stunden.

Norris skriver: To eat in a monastery refectory is an exercise in humility; daily, one is reminded to put communal necessity before individual preference.

För oss som inte har möjlighet, önskan eller kallelse att leva i en klosterkommunitet, kan dagar eller veckor av att vara gäst öva oss i ödmjukhet. Och det kan vara en sund motvikt till den konsumtionskultur som vill få oss att tro att allt som vi plötsligt känner lust till finns bara ett knapptryck bort, och att varje infall är till för att tillfredsställas.

Sara Blom, Tankesmedjan Areopagen