Fallet Radler blir ännu en historia om hur två världar kolliderar. Hur kan samma person vara både präst och angivare. Förmodligen insåg stasiagenten Aleksander Radler inte konsekvensen av sitt förräderi förrän han redan blivit insnärjd i lögner och hållhakar. Det som förbryllar är tiden. Det var inte en engångshandling eller ett enskilt misstag. Dubbelspelet pågick i ett kvarts sekel. Vi som står en bit ifrån häpnar över oförmågan att kunna se. Hur kan man under så lång tid vara angivare och samtidigt predika och bedriva trovärdig själavård utan att gå sönder som människa. Kan vackra omskrivningar och skickligt hemlighetsmakeri förblinda en människas moraliska kompass så att tillvaron funkar så länge man inte blir avslöjad?

Att fördöma Aleksander Radlers handlande är lätt. Det finns inga förmildrande omständigheter och det är bra att hemligheterna kommer fram i ljuset. Men kan vi förlåta människan bakom skulden? Förlåtelsen är förstås alltid lätt på avstånd. Krångligare när man är personligt berörd. Kanske är det just därför vi behöver Kyrkan. Som den förlåtelseförmedlare hon är, kan också den mest föraktade ändå få vara med. Inte för att släta över eller devalvera förlåtelsen, men för att trons utgångspunkt alltid börjar med förlåtelse. Som enskild människa klarar jag kanske inte att förlåta vad som helst, men jag vill tillhöra en Kyrka som kan det. Det är inte för inte som vi förkunnar berättelsen om honom som både blev förrådd, hånad och sviken innan han offentligt korsfästes. När omvärldens förakt korsfäster nya offer i offenlighetens ljus känner Kyrkan igen. Där föraktet är som störst, behöver försoningen höra högst.

Markus Leandersson