Flyktingkrisen i Sydsudan är akut. ”Nu är i går – att möta behoven om två veckor duger inte” säger UNHCR-chefen Mielielle Girard.  Uppskattningsvis 300 000 människor har det senaste året flyttat runt i de sudanesiska regionerna Blå Nilen och Södra Kordofan. Omfattningen av denna humanitära katastrof är svår att ta in. Varje dag kommer tusentals vandrande norr ifrån, till fots. Många är svaga och sjuka. Långt ifrån alla som startade flykten når fram.

Bilderna på flyktingarna lämnar mig inte – och de står i stark kontrast till de rofyllda vandrarna i Göteborgs stifts folder för pilgimsvandringar och sommarkyrkor som ligger framför mig på skrivbordet.

I både fallen handlar det om vandrande människor, men villkoren kunde inte vara mer olika. Det stämmer till eftertanke, inte minst som vi ofta säger att enkelhet är ett av pilgrimsvandringens ledord. Det är lätt att avstå när man har allt. Att släppa taget om vardagen och dess ting för en stund. Men hur känns det att lämna en döende människa, kanske ett barn, på vägen? I ett sista desperat hopp om att ändå kanske rädda något eller någon? Tanken är ohygglig.

Jag kommer fortsätta pilgrimsvandra. Men till de sju ord som i många sammanhang beskrivs som pilgrimsvandringens nyckelord: enkelhet, frihet, bekymmerslöshet, tystnad, långsamhet, delande och andlighet menar jag att det är alldeles nödvändigt att foga solidaritet med de som vandrar ofrivilligt.

Susanne Rappmann, präst i Väröbacka, Bua och Stråvalla