I dagens Sydsvenskan skriver Lunds biskop, Antje Jackelén, bland annat om svenskars tafatthet, eller blyghet, när kommer till att tala om tro. Av artikeln framgår att det är problematiskt ur ett integrations- och företagsperspektiv. Lägg därtill den fattigdom det innebär att sakna språk för att samtala med sig själv och andra om delar av mänskligt liv som tycks ofrånkomligt. Etiska frågeställningar, skönhet, helighet…

Antje Jackeléns artikel och medverkan vid Almedalsveckan är välkomna bidrag för att få igång angelägna samtal om tro. Och du och jag ska naturligtvis dra våra strån till stacken. Men räcker det att starta samtal? Jag ställer frågan självkritiskt efter 20 år som präst. För jag är oroad; Jag misstänker nämligen att tafattheten och blygheten som många känner bottnar i såväl okunskap om religiösa traditioner som levande möten med desamma. Många inom kyrkan beklagar den beröringsskräck för religion som tycks ha drabbat skolan och den objektiva religionsundervisningen. Men det är knappast skolans fel att svenskar har svårt att tal om tro. Ansvaret att förmedla berättelserna, språket, de centrala trossatserna – det är kyrkornas och övriga trossamfunds eget ansvar. Vi har det spännande uppdraget att erbjuda tillfällen där vi enskilt och tillsammans får ge uttryck för tro och dela den med andra. Låt oss ta det!

Susanne Rappmann, präst i Väröbacka, Bua och Stråvalla