Semestern står för dörren. Hemma pratar vi om väder. Kanske skulle vi åkt på utlandssemester två veckor istället för en. Jag vet att min familj och många med oss lever på nådens yttersta spets. Visst kan livet vara lite småtrist och halvtrassligt men i det stora hela så har vi dragit livets stora vinstlott.

Jag har haft Carl-Johan Vallgrens nya roman Havsmannen i lurarna några dagar. Det är en smärtsam påminnelse om barn som lever mitt ibland oss men som inte blir sedda av någon. En påminnelse om barns utsatthet. De har ingenting. Pengar och mat saknas, kärlek och omsorg kan de inte räkna med från vuxna, hånade och bespottade blir de av andra barn. De är utlämnade åt att på något sätt överleva. Efter 1, 46 min har jag pausat. Orkar inte mer just nu.

Rapporter talar om för oss att Sverige är ett land med stora skillnader mellan de som har och de som inte har. Om jag förstår artikeln i DN om barnfattigdom i Sverige så är det inte så jättemånga barn som lever under fattigdomsgränsen i Sverige, 7,3%. Det mest alarmerande är det stora glappet mellan barns ekonomiska och sociala situation i Sverige. Klyftorna är enorma. Och då skall vi komma ihåg att ekonomisk fattigdom ofta har kopplingar till social utsatthet. Otrygghet läggs till den fysiska fattigdomen.

I Havsmannen, 80-talets småstad, så är det ingen som ser barnen. De får klara sig själva. I Göteborg 2012 tror vi att vi har bättre koll. Frågan är om vi har det. Ser vi ens Houda eller Abdulkadir i Hjällbo som barn som vi tillsammans har ansvar för? Har vi skapat ett samhälle där det är accepterat att cyniskt räkna bort en del ifrån den annars så välmående gemenskapen?

Marika Palmdahl