Är inte midsommar den mest ideologiskt tyngda högtid vi har i Sverige idag? ”Alla” firar den, men är det någon som verkligen vet varför? När vi firar jul och påsk så har vi i alla fall ett någotsånär dugligt svepskäl för att stoppa i oss sill, ägg och sprit (vad nu Jesus död och födelse har med sill att göra vet jag inte riktigt) men det finns ändå en klangbotten som genomsyrar vårt kulturella firande och lyfter det bortom sillen.

Men en sådan klangbotten saknas på midsommar, och just därför blir midsommar den mest ”ideologiska” av alla högtider, en högtid som också förbinder den gamla ideologin med den nya, en högtid som förbinder hyllandet av Naturen och hyllandet av Konsumtionen. Det är inte oväntat att midsommarfirandet tog fart runt förra sekelskiftet, kanske som en reaktion mot industrialiseringen och moderniseringen, en reaktion mot kapitaliseringen av vårt gemensamma och som sådan förvandlades midsommar till en symbol för förlorade tider. Tider då det fanns någonting att tro på, tider då vi kände Naturen och hennes vilja, tider då allting ännu inte var förlorat. Och på så sätt finns det något fint, och något djupt tragiskt, i att konsumtionen och naturdyrkandet fortsätter vandra hand i hand en dag som denna. Det finns något fint i att det vi firar egentligen är melankoli. Alla dessa sånger, blomsterkransar, små grodorna, danserna, blommorna under kudden, jordgubbar och färskpotatis – talar inte allt detta om en djup längtan efter en svunnen tid?

Och vad är det för tid vi saknar? Slavoj Žižek skriver att: ”The first axiom of every radical ecology is: There is no Nature”. Det finns ingen Natur med stort ”N”, det finns ingen moder jord eller nedlagd vishet i träden eller bäckens sorl. Och det som är vårt största brott gentemot naturen är just att vi skriver in denna ordning, denna harmoniska helhet till en natur som i värsta fall är rent våldsam, eller i bästa fall totalt likgiltig inför termer som harmoni, helhet, vishet. Eller som Judith Butler skriver, gränsen mellan kultur och natur är en gräns som vi själva drar, och den gränsen är inte naturlig. Trots att vi idag är ekologiskt medvetna så är det just upphöjandet av naturen till Natur som förhindrar oss att se och känna att världen håller på att gå under. Vi förlitar oss för mycket på naturens balans, på den harmoniska helheten, kort och gott, på Naturens magiska vishet.

Och det är därför som jag menar i rubriken att det är barnen som dabbas hårdast på midsommmar, för det är i deras medvetande som denna bild av Naturen präntas in allra hårdast under midsommarfirandet. För till skillnad från oss vuxna så behöver barnen inte trängas i grönsaksavdelningen på Ica Kvantum dagen före midsommar bland tusentals desperata midsommarfirare, eller stå i timslånga köer på Systembolaget för att få tag på något ur de brutalt utplockade hyllorna. Nej, barnen ser inte midsommarens baksida (såvida deras föräldrar inte dricker för mycket). Allt de ser är en blomstrande fägring, en hyllning till Naturen, ett prunkande jordgubbsland. Vi vuxna får däremot se båda sidorna, och kanske är det straffet för barndomens upplevelser? Kanske är det priset vi får betala för den indoktrinerande ideologiseringen av naturen? Och är det, på ett sätt, inte samma sak som hände vid sekelskiftet? När vi kände att industrialiseringen och kapitalismen höll på att ta över våra liv var vi tvungna att ta tillbaka en del av vårt gamla arv, problemet är ju bara att kapitalismen har lagt beslag även på det gamla. ”Det gamla” måste nu paketeras och köpas för att vi skall få känna historiens vingslag, att få känna att vi tillhör en lång rad av midsommarfirare, att vi är en del av vårt gemensamma arv.

Och detta är den enda klangbotten som midsommarfirandet bär för oss idag, en gemensam bakgrund, en delad historia. Men det är en fiktiv bakgrund, som kostar mer än den smakar, för den köpta kulturella gemenskapen håller på att radera bort det vi faktiskt har gemensamt. För att råda bot på en existentiell meningslöshet köper vi oss en gemensam meningslöshet som vi alla kan ta del av.

Men samtidigt är det kanske just dessa två ideologier, upphöjandet av Naturen och upphöjandet av kapitalismen och konsumtionen, som kan få oss att bryta oss ur vår meningslöshet. Kanske upplever vi snart att det inte är värt det längre, kanske kan vi, i bakfyllans dimma, höra att det är någon som ropar i öknen om ett annat rike som skall komma. Kanske kan vi höra någon som talar om en annan gemenskap, ett gemensamt arv som vi redan har fått och som vi inte behöver köpa eller skapa. Allt vi behöver göra är att lyssna och känna.

Glad midsommar!

Ludvig Lindelöf, präst i Svenska kyrkan

silentiumdei.blogspot.se