Sverige är ute ur EM. Mitt i sorgen och besvikelsen påminde en vän om perspektiv.

I Syrien råder nu inbördeskrig. Allt fler definierar tillståndet så. Den senaste veckan har våldet ökat ytterligare. Regimtrogna trupper har bland annat beskjutit städerna Homs och Douma med granater. Män, barn och kvinnor dödas utan urskiljning. Civila patruller utan uniformer skickas på uppdrag att avrätta de som vågar göra uppror. FN:s observatörer anser att situationen nu är så oförutsägbar och farlig att de har tvingats avbryta sitt patrulleringsarbete. Men det finns fortfarande de syrianer och assyrier som vill dämpa protesterna mot al-Assad regimen. De menar att familjen al-Assad står får stabilitet. Att minoriteterna i landet behöver regimen. Den mäktiga familjen vid makten tillhör själva en minoritet, Aleviterna. Det är dessa och många kristna i Syrien som befarar demokrati. Frågan är om det är en legitim rädsla. Eller är det bara ytterligare ett exempel på en pressad regim som härskar genom att söndra. Genom skrämselpropaganda uppviglas folk mot folk. Den gemensamma identiteten suddas ut. Det är vi eller dom.

Minoriteter lever farligt i många samhällen, det är ett faktum. Efter den arabiska våren oroas många kristna i mellanöstern över en kommande arabisk höst där deras rättigheter kan komma att ifrågasättas. Frågan är ändå om priset för en möjlig stabilitet inte är för högt. Är en diktatur som är beredd att döda barn värd att stödjas för den egna trygghetens skull? Är det försvarbart att se bort för att det inte handlar om de egna?  Kan man lita på en rädd regim som härskar genom söndring?

Sverige är idag ett multikulturellt samhälle. Människor från olika delar av världen med olika religioner lever sitt liv i Sverige. Själv har jag en etnisk svensk bakgrund och tillhör den religiösa majoriteten. Låt mångfalden inte bli en anledning till uppdelning, vi och dom. Låt oss aldrig hamna där vi ser på varandra som olika folkgrupper utan som individer med olika bakgrunder, religioner och språk men med en gemensam framtid. Individualismen har sina avigsidor men kollektivismen har visat sig bli en krutdurk i fel händer.

Marika Palmdahl