Jag lärde mig ett nytt ord nät jag var i Holland häromveckan. Eller egentligen lärde jag mig det på vägen dit, i en bok som jag läste. Direkt när jag läste det var ordet självklart. Och i samtal med mina holländska vänner fann de det lika självklart. En enkel sökning på Wikipedia visar dels att det är hyfsat etablerat, dels att det inte finns någon motsvarighet på engelska (inte heller på svenska).

Ordet är ietsisme, och är bildat av ordet för något (iets). Det betyder alltså den livsåskådning som tror på ”något”. Direktöversatt till svenska blir det ”någotism”, vilket naturligtvis inte funkar lika bra som den nederländska varianten, tack vare likheten mellan ietsisme och ateism (nl: atheïsme) eller teism (nl: theïsme).

Det är verkligen ett ord som saknas. Och tänker jag, också ett sammanhang. Den som tror på något kan nog ha svårt att känna sig hemma i kyrkan (eller i andra religiösa sammanhang) likaväl som bland ateister. Enligt en nyhetsartikel i tidningen Trouw från 2004, trodde drygt en tredjedel av holländarna på något (”Det måste finnas en slags högre makt”), medan 13% kallade sig ateister och 20% trodde på en personlig gud. Det religiösa landskapet i Holland är annorlunda än i Sverige, och jag vet inte hur siffrorna skulle se ut i Sverige idag.

Ur kyrkans perspektiv är det ett misslyckande om inte också den som tror på ”något” kan känna sig välkommen i kyrkans sammanhang. Tillsammans är vi alla och alltid, mer eller mindre, sökare. Samtidigt som kyrkans uppdrag är att berätta de glada nyheterna om Jesus så bör kyrkan vara ett sammanhang för det existentiella samtalet. Med ett tydligt centrum är det inte farligt om samtalet rör sig ut på marginalerna.

Framförallt vore det önskvärt om vi alla i större utsträckning pratade med varandra om hur och vad vi tror och om vad vi erfar. Jag tror och erfar Gud som en någon. Men inget någon i världen räcker till för att beskriva. Vad tror och erfar du? Vi måste prata om Det!

Sara Blom, Tankesmedjan Areopagen