Senaste tiden har det pratats en del om etniska svenskar mitt i livet.

Människor ska bo i ett geografiskt definierat område och tala samma språk och ha ungefär samma vanor och värderingar. Helst ska åtminstone farföräldrarna ha sina rötter på samma plats. Då är man – vad vårt hörn av världen belangar – etnisk svensk.

Så kan man tillhöra Svenska kyrkan också. Alla de etniska svenskarna får gärna bekänna samma evangelisk-lutherska tro. Andra också såklart, men det hörs ju på namnet att vi talar om ett samfund som i första hand är till för dem som tillhör kungariket Sverige.

Jag är själv etnisk svensk. Jag gillar det inte. Jag längtar inte tillbaka till fornstora dar. Jag har aldrig dansat runt majstänger. Det är naturligtvis praktiskt att världen delas upp i mindre administrativa enheter. Men jag bekänner mig inte till idén bakom nationalstaten, nämligen att människor som talar samma språk har särskilda skyldigheter mot varandra. ”Röd och brun och gul och svart gör det samma har han sagt.”

Jag tror inte det hjälper hur mycket vi än talar om ”en helig allmännelig kyrka”, eller ens ”en helig världsvid kyrka”. Så länge en kyrka faktiskt är svensk kommer den vara svensk. Det kommer förmodligen bli problematiskt i en alltmer globaliserad värld.

Olof Bäckersten, Tankesmedjan Areopagen