Biskopen Per Eckerdals ärende i det nyligen utkomna herdabrevet är att betona att den kristna tron handlar om livets grundläggande realiteter och inte om att ge tillfällig sinnesrörelse. Att den kristna tron inte är ett fritidsintresse i en må-bra-kultur, utan istället handlar om omvändelse, är utmanande och välgörande att läsa.

I brevet finns dock passager som jag är mycket frågande inför. Ett sådant är när han med gillande citerar Cristina Grenholm, som skriver det existerar inget färdigt paket av kristna läror som alla förväntas tro på, men det finns ett centrum i kristen tro som kan uttryckas på många sätt.

Vad betyder detta, egentligen? Vem eller vilka uppträder på detta auktoritära sätt som man markerar emot? Vore det inte bättre att initiera en sakdiskussion istället för att tala i dessa schabloner? Detta avgränsande språkbruk är inte ovanligt i debatter, när de är som allra sämst. Därför är det förvånande att en professionell teolog, som ska stimulera det teologiska samtalet i kyrkan och en biskop som i sitt ämbete ska vara en brobyggare nedlåter sig att tala i dessa kategorier.

Till lustifikationerna hör, att när biskopen presenterade sitt herdabrev tredjedag Påsk, hade vi dagen innan lyssnat till en episteltext (Apg. 10:34-43) som innehåller en uppräkning om trons elementa, som säkert kan uppfattas som ett färdigt paket. Och vi skulle kommande söndag lyssna till ytterligare en sådan text (1 Kor 15:1-11).

Färdiga paket? Så menar förmodligen en del men jag ser det hellre som en buljongtärning, som ger märg och smak!

Rolf Pettersson, präst i S:t Pauli, Göteborg.