Frågan om vigselrätt och präster lever kvar.

Det finns en stor och viktig anledning till att Svenska kyrkan bör ha kvar vigselrätten. Det är att det varje år är ett stort antal par, medlemmar, som vill gifta sig i kyrkan. Att avsäga sig vigselrätten vore att stänga dörren i ansiktet på dem.

Med det sagt så finns det en del intressant att fundera över om Svenska kyrkan inte skulle ha kvar vigselrätten, risker och möjligheter.

Varför ska det redan borgerligt vigda paret gå till prästen? Det är ingen juridisk eller teologisk skillnad på att vara gift borgerligt eller kyrkligt. Borgerligt gifta betraktas inte som ogifta, och välsignelsen av ett borgerligt ingånget äktenskap är inte och bör inte heller vara ”obligatoriskt” ur kyrklig synvinkel. Varför ska då det nygifta paret gå till prästen?

Om man önskar en kristen inramning, välsignelse eller förbön är det väl lika ”bra” att t.ex. be tillsammans, kanske med vänner eller på festen. Detta öppnar upp för stora möjligheter att som kristna själva ta ansvar för att komma inför Gud och be om Guds välsignelse. Kanske som en enkel bön eller som en hel ceremoni. Möjligheter som ju naturligtvis finns idag också, men som kanske ligger närmare till hands om kyrkan inte har vigselrätt.

Men, vad är motivet för att ha en extra ”kristen” ceremoni överhuvudtaget. Visst skulle det kristna paret också helt enkelt kunna gå till gudstjänsten tillsammans, första gången som gifta, fira gudstjänst som gift par, bli välsignade tillsammans med församlingen och kanske ta emot gratulationer och lyckönskningar på kyrkkaffet? Leva som kristna tillsammans.

Att gifta sig kan bli en längre process. Kanske går paret till rådhuset vid ett tillfälle, och till kyrkan vid ett annat, kanske månader senare. I Holland har jag mött seden att gifta sig borgerligt först, sedan spara, kanske i år, för att gifta sig kyrkligt och ha den ”stora festen”. Riskerar en kyrklig välsignelse, skild från själva vigseln, att bli – för några – yta, brakfest, kanske t.o.m. ekonomisk skuldsättning? Ska kyrkan i så fall ha synpunkter på det?

Och vad är man däremellan, mellan den borgerliga vigseln och den kyrkliga välsignelsen? Gift, men inte välsignad? Det blir ett konstigt sätt att se på välsignelsen.

Formellt består vigseln av ömsesidiga löften, offentligt givna, och tillkännagivandet. Idag finns det andra former av att leva samman. Och det är inte omöjligt att identifiera eller föra in dessa element i att vara sambo. Ett sambopar kan mycket väl ha avlagt ömsesidiga löften, eventuellt offentligt. Att de är sammanlevande är definitivt offentligt, genom folkbokföringen. Skulle ett skiljande mellan kyrkan och vigselrätten öppna upp för att välsigna sambopar? Kan en kyrklig välsignelse ge ett kyrkligt, men inte juridiskt, äktenskap?

Det finns möjligheter som tål att tänkas på!

Om ett par frågar mig om jag vill viga dem så svarar jag ja om jag har praktisk möjlighet. Kyrkan bör inte göra något annat. Men, vi bör gärna samtala om risker och möjligheter med vigselrätt eller inte vigselrätt, kanske kommer läget att vara ett annat i framtiden.

Sara Blom, Tankesmedjan Areopagen