Idag fick jag frågan vad jag skulle vilja att kyrkans röster sa mer om. Det var inte så lätt att svara på, för även om det finns flera saker jag kan komma på, finns det också någon kyrkans röst som säger något om det, och som kan uppleva sig nedklankad på snarare än uppmuntrad.

Låt oss ta ett hypoteteiskt exempel. Anta att någon i september säger att vi borde prata mer om tiggarna på våra gator. Eller: ”Varför säger inte kyrkan något om tiggarna?”. Risken är stor att jag då känner mig lite trampad på tårna eller irriterad, och vill säga tillbaka ”det gör vi väl visst det”. Jag blir mot fast jag egentligen är med, håller med att vi bord prata mer om detta. (Vi skrev om tiggarna i helgen på gp.se.)

Kan det vara bättre att istället för att fråga efter något man saknar, leta reda på det goda exemplet (oftast finns ju det), lyfta det och fråga efter mer. Alltså t.ex. säga ”det är bra att den här frågan lyfts så som…, och det vill jag gärna se mer av och höra mer om”. Det skulle kunna vara ett konstruktivt sätt att fråga efter det vi saknar, utan att den som redan drar sitt strå till stacken känner sig osynliggjord.

Men…tänk om denne hypotetiske september-någon då istället säger: ”Vi borde lyfta frågan om tiggarna på vår gator, så som Mattias Gardell gjorde i april”. Gardell skrev en artikel i Göteborgs Fria i helgen. Känner jag mig inte bortglömd då också? Jo, kanske.

Men visst skulle vi också kunna öva oss i ödmjukhet och påminna oss om att allt inte handlar om att alla ska se mig, och att samtidigt inte sätta skäppan över sitt eget ljus utan också frimodigt kunna säga. ”Bra, och detta skrev vi, bra att fler är med.”

Också det ett gott exempel, om än hypotetiskt.

Sara Blom, Tankesmedjan Areopagen