”Vi har alla varit på gudstjänst där man efteråt har känt en stor tomhet”. Det var en sak som Per Eckerdal, biskop i Göteborgs stift, sa när han i tisdags samtalade i Göteborgs Domkyrka om sitt herdabrev Skakad, inte rörd!.

I boken skriver han om samma sak (s.121):

Ibland när jag firat gudstjänst har jag tänkt att den här gången mötte jag en del rutin, en del personligt självförverkligande och en del trivial underhållning. Över sådana fenomen vill jag inte moralisera eftersom jag tror att det många gånger döljer en stor nöd. Men jag vill lyfta fram nödvändigheten av att inse vad det är för skatt vi har funnit i evangeliet om Jesus Kristus.

Jag har funderat över vad som gör en gudstjänst fylld (i motsats till tom). Och jag tror att den bästa beskrivningen är när det är på riktigt. Formerna är sekundära. Och även om innehållet inte kan vara vad som helst så kan det vara ganska olika, så länge det är på riktigt, relevant, ärligt, trovärdigt. Och det handlar verkligen inte bara om prästen och predikan, eller musikern och körsångsvalet. Nej det är en helhet. Och den är svår att ta på, men jag vet om det jag har upplevt är på riktigt.

För att vara på riktigt behöver inte gudstjänsten vara perfekt. Jag behöver faktiskt inte ens gilla det mesta. Är den på riktigt tar jag med mig något när jag sänds därifrån.

En relevant fråga är förstås om detta på riktigt kan variera. Kan en gudstjänst som får mig att känna mig tom få någon annan att känna sig påfylld? Kan det vara på riktigt för mig men inte för dig? Här skulle det vara intressant med mer empiriskt religionspsykologisk forskning.

Går det att samtala om när det inte är på riktigt? Vad det beror på? Om det beror på något djupare än dåliga förberedelser? Kan vi tala om det utan att känna oss påhoppade eller moraliserande? Måste vi inte försöka?

Sara Blom, Tankesmedjan Areopagen