Min pappa skrockar fortfarande när han berättar om det.  Det var en fredagskväll när hela familjen (nästan) satt framför TV:n.  Plötsligt hördes ett väldigt brak från köket. Mina föräldrar rusar dit och hittar en ganska blåslagen fyraårig son  tillsammans med en kakburk och en massa trasiga kakor över hela golvet. Lådorna upp mot arbetsbänken var lagom utdragna som en trappa och på bänken hade jag ställt två pallar ovanpå varandra för att nå upp till kakskåpet högst upp. Balansstycket hade misslyckats och där låg jag  nu på golvet  med kakor, kakburk och  pallar i en enda röra. Mina föräldrar kunde knappt hålla sig för skratt, men läxade upp och tröstade, medan jag snyftande förnekade jag att jag försökt ta några kakor. Till ingen nytta ljög jag allt vad jag orkade för att inte förlora mer anseende än nödvändigt.

Därför har det också varit extra intressant att få  följa avslöjandet om vapenexporten till Saudiarabien. Det är som om mitt eget kakburksäventyr går igen om än i större skala.  Det stora krigsmaterialutbytet med diktaturen har tydligen pågått under många år. Så länge att både en vänster- och en högerstyrd regering gett klartecken. Under årens lopp har det informerats till representanter för alla partier. Så många visste om och så många godkände (eller lät det passera). Det fanns ju både pengar och arbetstillfällen att tjäna. I jakten på kakburken är man beredd att bygga ostadigt. När sedan avslöjandet blev uppenbart fanns ingen som kände sig ansvarig. Alla hade någon att skylla på. Ingen vågade säga  att man gjort fel och ångrar sig.  Jag förstår hur det kan kännas för alla försvarsministrar, FOI-folk och de många tjänstemän som gjort grovjobbet.  Det är inte roligt att bli upptäckt när man sitter där med kakburken i famnen.

Men varför är vi så rädda att erkänna våra misstag? Förmågan att göra fel är ju egentligen ett tecken på vår mänskliga värdighet. Det innebär att vi har ett val och att det spelar roll hur vi gör. Det  är inte så farligt att göra fel. Det farliga är när man börjar förneka det, inte bara hos regeringsfolk och fyraåringar. Det gör ont att bli upptäckt i sina misstag. Det gör ont när andra upptäcker det och det gör ont när man själv upptäcker hur lätt man förblindas av makt och framgång på andras bekostnad. Då och då väljer vi fel. Då och då klantar vi till det. Men det är just vid de tillfällena vi utmanas att våga visa oss sant mänskliga. En av de vackraste mänskliga egenskaperna är vår förmåga att ta ansvar för våra misstag. Förmågan att be om förlåtelse, förmågan att vilja göra det bra igen.

När jag läser i bibeln ser jag en berättelse om  hur Gud gång på gång hittar människor som ramlat i en hög av pallar och kakburkar. Varje gång får människan valet att smita iväg med lögnen eller ställa sig  under förlåtelsen, ansvarstagande och värdig. Den som vågar tro på förlåtelsen, vågar också misslyckas utan att förlora sin värdighet.

Markus Leandersson

texten har tidigare varit publicerad i Hallands Nyheter