I morse var jag med och firade skärtorsdagsmässa på Folkungagatan utanför Migrationsverkets kontor i Göteborg. Sedan november är vi ett 15-20tal personer som samlas där första torsdagen i varje månad för morgonbön. Idag, eftersom det är skärtorsdag, firade vi också mässa.

I mässan bryts brödet och vi säger ”Så är vi fastän många en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Vi människor hör ihop. Lider någon, så lider vi alla. Behöver någon befrias, så behöver vi alla befrias.

Därför kan vi inte blunda för alla de människor som p.g.a krig, förföljelse eller fattigdom brutit upp från hem och sammanhang.

Men vad kan jag göra? ”Helt ärligt så vet jag inte vad jag ska göra” läser jag in en kommentarstråd, som i och för sig handlade om fredsarbete och vapenexport, inte om flyktingfrågor. Det är lätt att känna igen sig. Problemen är oöverstigliga och frustrationen stor.

Men, frustration är någonting positivt. Frustrationen visar att jag tror att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Frustration är hoppfullt.

Och det finns ju något vi kan göra, tillsammans. När vi samlas för bön utanför migrationsverket är jag med för att jag tror att bön betyder något. Det är också för att det betyder något att träffas och ha morgonbön tillsammans, och för att det betyder något att göra det på en symbolisk plats som är öppen och väl synlig, alla är inbjudna att komma med. Och när vi står där med banderollen ”alla är välkomna” så vill vi naturligtvis åstadkomma en förändring, men vi är också redan i förändringen. På den platsen, just då, är alla välkomna, välkomna att komma in i vårt sammanhang.

Sara Blom, Tankesmedjan Areopagen