Igår kväll såg jag det andra avsnittet av serien ”På bar gärning” som visas på Sjuan. Programmet beskrivs som att det ställer svenskars etik och moral på sin spets. ”Hur beter vi oss när vi blir tagna på bar gärning?” Olika scenarior iscensätts med skådespelare och filmas med dold kamera. Vi får se någon gå före i kön med betydligt fler varor än han låter påskina, en annan paxar en P-plats och i ett tredje scenario driver en förälder på sitt barn och smädar det verbalt på en lekplats. I studion finns sedan två kändisar och en beteendevetare som diskuterar hur folk betedde sig och hur man borde göra…

I höstas gick jag en kurs i ickevåld och konfliktlösning som Per Herngren ledde. I kursen var fokus på att öva i olika situationer. Vi fick rollspela, diskutera och öva på nytt. I ett scenario satt vi på spårvagnen bredvid en kvinna i huvudduk och en kanske överförfriskad man attackerar henne muntligt och vill att hon ska ge honom sin plats. I en annan övning blev vi rånade på en plånbok och övade i hur man kan lämna över den utan att våldet (rånaren hade ett vapen) eskalerar.

En kväll för bara några veckor sedan hamnade jag i ett ganska obehagligt samtal på spårvagnshållplatsen med en sliten ung man som verkade påtänd. Han pratade om hur han skulle kunna mörda, och även om han inte hotade mig så kändes det hotfullt. Jag använde några tankar från övningarna på kursen, försökte ändra hans ”roll” genom att ställa frågor och tänkte på hur jag höll och rörde händerna. Men framförallt hjälpte kursens övningar mig från att inte övermannas av min egen rädsla vilket skulle kunna påverka hur jag betedde mig och kanske bidra till att situationen eskalerades.

För det är det jag tänker när jag ser på TV-programmet. Att folk är rädda och oroliga och att man inte vet hur man ska ingripa. Tydligast var det i en scen från första avsnittet där en personlig assistent och dennes kompis kränker en person med ett funktionshinder och t.o.m. går till handgripligheter. Det är lätt att bli arg och (om man ingriper) skälla, skrika och kanske t.o.m. ta tag i angriparen. Men det är ju inte säkert att det hjälper situationen, den kan istället eskalera. För att lättare våga och kunna ingripa och göra det på ett så bra sätt som möjligt behövs övning, övning och övning.

Det är klart att vi ska gripa in när en medmänniska drabbas. Det är mycket enklare att göra det ju mer vi vet om hur vi kan göra, ju mer vi har övat, övat och övat olika situationer. Övning ger färdighet.

Sara Blom, Tankesmedjan Areopagen