I dagens nummer av Kyrkans Tidning läser jag att stiften haft olika synpunkter på den nya översättningen av trosbekännelsen (http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/nja-till-nyoversattningar-av-trosbekannelserna). För egen del funderar jag ibland över det sakliga innehållet.

Ta frasen ”de dödas uppståndelse och ett evigt liv”. Jag har svårt att ta till mig detta. Vad skulle jag med ett evigt liv till? Jag har fullt sjå med att hantera mitt korta jordeliv.

Jag vet att många finner tröst i idén om en andra chans bortom graven. Rent intellektuellt kan jag också förstå att det är så denna föreställning borde fungera. Men jag känner ingen entusiasm. Jag skulle vilja läggas i graven och bli mull. Bara vara borta för alltid.

Hur är det, måste varje kristen hålla med om allt i den kristna trosbekännelsen? Svaret är väl nej. Man får lov att vara ärlig med sina egna tankar och sina egna känslor. Man får lov att säga som det är.

Rent principiellt kan man också fråga sig varför kyrkans rätt att formulera sin tro skulle ha upphört på fyrahundratalet. Levde t ex deltagarna på kyrkomötet i Nicaea i en annan sorts värld, där kyrkans ledare hade direkt tillgång till den fullkomliga och slutgiltiga Sanningen? Det tror vi knappast. De som formulerat kyrkans olika trosbekännelser var förmodligen människor som du och jag. I så fall kanske vi också kan våga formulera våra tankar?

Men det jag tycker är mest trösterikt är att människor för länge sedan trodde att jorden var platt. Detta till trots var jorden lika rund. Vi behöver inte sätta vårt hopp till ett luftslott av lösa funderingar. Hoppet är att det faktiskt finns något som bär mig. Också när jag inte tror det.

Olof Bäckersten, Tankesmedjan Areopagen