Idag fick jag äntligen tid att ta del av en debatt på Svenska Dagbladets hemsida. Per Ewert och Mats Selander hävdar att nyateisterna är intoleranta (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nyateismen-diskvalificerar-sig-sjalv_6937601.svd). På detta svarar Christer Sturmark att humanisterna vill ha ett sekulärt och pluralistiskt samhälle, där det står envar fritt att tro eller inte tro på religiösa dogmer (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/humanism-ar-varken-intolerant-eller-aggressiv_6941373.svd).

Generellt tycker jag att man kan kosta på sig att ge kristendomskritikerna rätt. Ett exempel: Kristendomen har varit en missionerande religion. Detta måste väl bottna i övertygelsen att vi har rätt och alla andra har fel. Varför skulle de annars omvändas? Här ligger ett frö till intolerans mot oliktänkande. Självklart skulle de flesta kristna hävda att mission aldrig får ske med våld och tvång, men jag tycker att det är något olustigt med själva besserwisser-inställningen i sig.

Samma sak gäller ateister som fått för sig att all religion per definition är livsfarlig och på alla sätt måste motarbetas. Det är lätt att hålla med Per Ewert och Mats Selander om detta. Men såvitt jag förstår delar också Christer Sturmark denna uppfattning. Han vill inte propagera för ateism utan för åsiktsfrihet.

Betyder det att kristna kan sluta debattera med humanisterna? Det verkar så. Nog är vi överens om att religions- och åsiktsfrihet är en mänsklig rättighet. Jag misstänker dock att humanisterna har mer att säga i denna och andra frågor, glädjande nog.

Hursomhelst kan nog vi som kallar oss kristna fundera mer på frågorna kring det pluralistiska samhälle, som många av oss vill bejaka. Tycker vi på fullt allvar att det är bra, att inte alla är kristna?

Olof Bäckersten, Tankesmedjan Areopagen