Jag blev ateist i 18-årsåldern. Det innebar bara att jag definitivt bestämde mig för att världen styrs av grundlagar som aldrig upphävs. Om man bryter benet får man gå till doktorn och bli gipsad. Böner hjälper inte.

Senare har jag märkt att de flesta troende gör samma antagande. När barnen blir sjuka går de till doktorn. Kanske de också ber en bön, men hade de verkligen trott att detta skulle hjälpa hade de väl avstått från sjukhusbesöket. Bönen verkar i detta fall fungera som ett sätt att hantera oro.

Icke-troende kan bete sig på liknande sätt. Jag har hört berättas om en ateist som medgav att han vid sin frus dödsbädd hade bett till Gud. Trots att han inte trodde att bönen hade någon som helst effekt. De flesta kristna har såvitt jag förstår samma uppfattning. Vem tror att våra älskade kommer leva för evigt, om vi bara ber för dem?

Jag är naturligtvis medveten om att många kristna skulle invända, att det visserligen stämmer att böneresultatet kan bli något annat än det jag önskade, men det innebär inte att bönen varit helt verkningslös! Så kan det säkert vara. Poängen här är bara att just detta skulle nog ateisten i exemplet ovan kunnat hålla med om. Bönen måste ju ha hjälpt honom på något sätt, annars hade han inte ägnat sig åt denna dubiösa aktivitet.

Att vara religiös verkar vara något genuint mänskligt. Förr eller senare hamnar vi i situationer där vi kommer bete oss ungefär som troende i alla tider har betett sig.

Det är därför jag inte kallar mig ateist längre. Jag kallar mig hellre människa.

Av samma skäl tvekar jag inför ordet troende. Rätt eller fel, men jag har inget behov av att försöka skilja ut mig som något annat och förmer än folk i gemen.

Olof Bäckersten, Tankesmedjan Areopagen