Kristus är Herre. Om jag förstått saken rätt var detta från början en slogan med anti-kejserliga implikationer. Den makt vi ska lyda är inte kejsaren, utan Kristus. Jag tänker att detta speglas i Jesus ord om att den som vill vara den störste bland er ska vara de andras slav. Som kristna tar vi inga order från andra än dem som befinner sig på botten.

Jag undrar om den som alltid eller länge befunnit sig i hierarkins högre positioner kan föreställa sig hur det känns att vara längst ner. Men de finns på varje arbetsplats. De som saknar reella möjligheter att påverka sina arbetsvillkor. De som blir tagna på allvar bara om någon överordnad behagar lyssna.  Blir missnöjet för stort kan den lyckligt lottade välja en annan karriär, eller åtminstone en annan arbetsgivare. Alla har dock inte sådana möjligheter på arbetsmarknaden. Det är bara att göra som man blir tillsagd och försöka stå ut.

Detta är alltså detta den som vill blir störst ska sträva efter. En position utan makt. Att vara de andras slav.

Det vore nog inte fel om de makt- och statushungriga började sträva i denna riktning.

Men alla de andra då, som inte drömmer om att få bossa över andra? Det enklaste är alltid att gilla läget. Men den strategin riskerar att reducera mig till en kugge i ett maskineri som jag inte är särskilt förtjust i. Man kan åtminstone överväga att trotsa överhetens befallningar.

Det är lätt att beundra de människor som hellre lät sig kastas för lejonen, än de deltog i kejsarkulten. Det är naturligtvis svårare att vara lika storartad själv. Saken kompliceras också av det faktum, att överheten i ett demokratiskt samhälle ofta står på medborgarnas sida.

Olof Bäckersten, Tankesmedjan Areopagen