Om ”vårt samhälle [som] åter är på glid ner i den mörka grop där envar som ifrågasätter Gud och hans profeter måste uppbåda just mod.” skriver Fredrik Sjöbergs när han recenserar Lena Anderssons bok ”Förnuft och högmod” i Svenska Dagbladet idag. Och jag funderar om det är så. Oftare möter jag personer som upplever att de just på grund av sin tro blir avfärdade, ignorerade eller förlöjligade och att det därför krävs just mod att stå upp för sin tro. Om nu icke-troende upplever motsvarande kan man ju fråga sig vem som är herre på täppan, och borde vi inte tillsammans söka ett samtal där vi lyssnar, försöker förstå, och aldrig förlöjligar varandra? Det är svårt, det kräver mod, ödmjukhet och tillit.

Hur ska jag t.ex. förstå Fredrik Sjöberg när han i nästa stycke skriver om ”de heliga skrifternas förtryckande diktat” och om ”löften om liv efter döden som bondfångeri”? Jag tror inte att Bibeln är dikterad av Gud eller att den är påtvingande order till människorna. Att religion fortfarande används förtryckande är fel och behöver motverkas, men jag ser inte likhetstecken mellan religion och förtryck. Och talet om liv efter döden är inte att lura godtrogna, utan att erbjuda hopp. Så tror jag. Behöver jag mod för att säga det till Fredrik Sjöberg?

Ett visst mod behövs alltid för den som säger sin mening, det är naturligt. Också att bli kritiserad i sak kan vara påfrestande och kräva mod. Också välmenad och konstruktiv kritik kan få oss att ifrågasätta sådant som ingår i vår livsåskådning, och det krävs mod också att ta kritik. Kritik är bra. Religioner, kyrkor och samfund, ateism osv. ska kritiseras, internt och extern. Kritik bör vara saklig, väl underbyggd, konstruktiv och undvika svepande generaliseringar, ord som förlöjligar och sökta missförstånd.

Lena Anderssons bok då? Ja, den får jag sätta upp på min att-läsa-lista.

Sara Blom, Tankesmedjan Areopagen