En stor och viktig del av Bibelns texter är profetiska traditioner. Och inom Svenska kyrkan har jag ofta hört längtan efter den profetiska rösten. Den som ser verkligheten för vad den är, sätter ord på det och talar. Ofta obekvämt för etablissemanget, tänk på Jeremia eller Johannes döparen.

Den profetiska traditionen går ofta mot strömmen. Anseende och kanske liv och lem riskeras. Genom historien finns exempel på röster som inte tigit stilla utan stått upp för det man trott på och varit övertygad om, från den tidiga kyrkans martyrer till Martin Luther och Dietrich Bonhoeffer. Eller som Galileo Galilei, Rosa Parks och Elise Ottesen-Jensen. Och det finns naturligtvis många fler, vars namn vi inte känner.

Idag lever vi i en annan tid. Också idag behöver samhället profetiska röster, sanningssägare, verklighetsavslöjare. Om vi vill verka för det borde det idag kunna betyda att verka för yttrandefrihet och för ett dynamiskt och respekterande debattklimat. Allt som kommer att sägas kommer naturligtvis inte att vara bra eller rätt, vad vi än lägger in i de orden. Men att det får sägas är bra och rätt.

Vi är nog medvetna om att yttrandefrihet inte är verklighet överallt. Och också i länder med demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet behöver den ständigt värnas. ”Jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den” är en devis från Voltaire som vi regelbundet behöver upprepa.

Det räcker inte med att det är tillåtet att framföra sin åsikt. Vi behöver också ett debattklimat där oliktänkande bemöts med respekt, där debatten i sak kan vara het, men där vi inte förfaller till osakliga personangrepp eller väljer att missförstå och vantolka. Eller att vi, så fort någon inte tycker som jag, ropar på ”polis”, genom att vända oss till en överordnad eller till någon form av disciplinnämnd.

Vi som är präster och diakoner i Svenska kyrkan har genom löften valt att ställa oss under domkapitlets tillsyn, råd och uppmuntran. Jag hoppas att våra domkapitel inser att det också är deras uppgift att värna att den ram som vi valt att verka inom inte är för snäv eller rigid. För kyrkans och för världens skull behövs öppenhet, diskussion och debatt.

Hur ska vi som kyrka annars kunna vara en del av samhället och av det offentliga samtalet? Hur ska vi kunna förkunna Ordet rent och klart i en dynamisk tid med många och olika ”nya” frågor och situationer, om vi är räddhågsna och överdrivet försiktiga? Kyrkan är inte och ska inte vara en åsiktsgemenskap utan en bordsgemenskap. Vi behöver ett debattklimat där det alltid är möjligt att trots olika åsikter bryta bröd tillsammans.

De stora frågorna är sällan enkelt svartvita. Om vi vill närma oss dem måste vi kunna ta och ge kritik på ett sakligt och respektfullt sätt. Och vi behöver ett debattklimat, i samhället och i Svenska kyrkan, där det är högt i tak och där tankar och åsikter kan framföras, prövas och formas.

Sara Blom, Tankesmedjan Areopagen